Förra våren fick en rapport från Trafikverket en hel del uppmärksamhet. Det verkade nämligen som att Trafikverket mörkade någonting. Namnet på rapporten var Styrmedel och åtgärder för att minska transportsystemets utsläpp av växthusgaser, men den kallades allmänt för klimatrapporten. Först efter att ett gäng engagerade människor stegat in på Trafikverket och krävt att få se rapporten publicerades den.  Så här ska vi göra för att nå klimatmålen inom transportsektorn. Pang, pang, pang, inga krusiduller. Biltrafiken ska minska med tio till tjugo procent, järnvägstrafiken öka med 120 procent, vi ska skapa ett transportsnålt samhälle och gå över till el och fossilfria drivmedel, punkt.

Några månader tidigare, hösten 2015, släpptes inriktningsunderlaget inför den nya nationella transportplanen. Klimatrapporten var en av underlagsrapporterna, men det märktes inte. I stället för att biltrafiken skulle minska med tio till tjugo procent skulle den enligt inriktningsunderlaget öka med tjugofem procent. Hmm.

Skillnaden mellan de båda rapporterna är att de utgår från två olika sätt att styra utvecklingen av transportinfrastrukturen. Klimatrapporten utgår från att klimatmålen ska nås, och talar om vad som behöver göras för att det ska ske. Inriktningsunderlaget utgår från de prognoser som Trafikverket tagit fram för hur trafiken kommer att utvecklas. Det är så man alltid har gjort, kurvorna för biltrafiken pekar uppåt och infrastrukturen anpassas därefter. Och det är inriktningsunderlaget, inte klimatrapporten, som regeringens infrastrukturproposition bygger på.

Reduktionsplikt, flygskatt och stadsmiljöavtal i all ära … men är det inte underligt att vi utgår från ohållbara prognoser på vår väg mot det hållbara transportsystemet?