Under många år har regionala järnvägsbanor behandlats styvmoderligt av stat och Trafikverk. Banorna underhålls så att trafiken kan fortsätta men standarden försämras år från år. Under de senaste åren har underhållet helt dragits in på flera banor, dessa kan senare läggas ned och rivas.

Pengarna räcker enligt Trafikverket inte till alla banor, stora och små. Därför måste de mest trafikerade gå först. Det kan tyckas logiskt. Men vad räcker pengarna till, egentligen?

Trafikverket har genom åren fått omfattande kritik för hur järnvägsunderhållet sköts. Kritiken, som bland annat kommit från riksrevisionen, internrevisorer, regeringens utredare Gunnar Alexandersson och VTI, har varit samstämmig när det gäller bristen på ett sammanhållet underhållssystem. Det saknas enligt kritikerna en överblick över status och trafikering på olika delar av nätet vilket gör det svårt att planera underhållet på ett effektivt sätt. Många andra effektivitetsbrister har också påtalats.

Enligt Trafikverket är underhållsbehovet kommande planperiod ungefär 16 miljarder per år. Men professor Jan- Eric Nilsson på VTI menar att ingen egentligen vet hur omfattande underhållsbehovet är. Han hävdar att Trafikverket inte kan redogöra för hur de gjort sina beräkningar. Han hävdar också att det är omöjligt att granska hur underhållspengarna används, eftersom systemen inte medger att fakturor kan kopplas till och jämföras med kontrakt.

Anslaget till järnvägsunderhåll ökar nästa planperiod med 50 procent jämfört med i dag. Vi får hoppas att Trafikverket snabbt kommer tillrätta med överblickar och insyn, så att pengarna hamnar rätt och svenskar kan fortsätta resa med järnväg både här och där i landet.